All is Well...

 
Vilken vecka! Fullt ös, medvetslös.
Har en elev. Så kul! Visst, det har blivit endel Ö T, men vad spelar det för roll om han får ett positivt intryck av att sjuksköterska i en del av ett fungerande, avslappnat arbetslag som har så otroligt roligt tillsammans?! Jag tror just det är vår avdelnings största styrka; att vi trivs så bra ihop, stöttar varandra så väl i svåra stunder, alltid har glimten i ögat och har roligt på vår arbetstid, trots att vår avdelning är så fullt av svåra, sorgsna stunder.
 
Vi jobbar m dem som är i cancerns grepp; den sjuka/sjuke, dess anhöriga, dess offer. Vi som jobbar där får oftast frågan "hur kan du jobba där?" Deras motivering är att vi vandrar om i tragik o elände hela dagarna. Men så är det inte! Visst finns vi där för sjuka och anhöriga alla dessa svåra o jobbiga stunder. Emellan dem så finns där dock en massa ljus och hopp. Avdelningen sjuder av hopp även om motsatsen även finns där. För utan hoppet, vad vore vi?
 
Vi som jobbar hoppas också; hoppas att de sjuka ska bli friska, att anhöriga ska finna styrka, att barn inte ska mista sina föräldrar, att föräldrar inte ska mista sina barn. Vi hoppas, hoppas och hoppas o tillsammans med patienter och närstående kämpar vi, kämpar för att deras nu så tuffa vardag ska bli bra, att de ska kunna njuta något trots sin sjukdom o sin avsaknad av välbefinnande. 
 
Tvärtemot vad alla tror (utom de som är sjuka o anhöriga) så finns där en massa ljusa stunder också. En cancersjuk/närstående är inte sorgtyngd dygnet runt hela sjukdomstiden, inte ens som inneliggande på sjukhus. De är fortfarande människor med glädje någonstans inom sig, med behov att få vara sig själva, skoja o skratta; att bli sedda som den person de är o inte vara sjukdomen de har.
Senast idag hade jag tårar av berömdhet (el vad det heter) i ögonen; en patient var så lycklig över att få komma hem på permission. Hon lös starkaren än solen o det berörde mig så djupt. Hennes glädje o lycka smittade mig helt o hållet. 
 
Låter hemskt när jag löser vad jag skrivit. "De". Men jag har inte cancer, inte än i a f. Jag kommer inte kunna sätta mig in helt o hållet i, den som drabbats, värld. Men jag hoppas verkligen att mina patienter förstår att det är för dem jag är där o att även om de mår som de mår så får jag så mycket tillbaka de dagar jag får se att de mår bättre, de dagar som jag ser ngn gå hem för sista gången för att de är av med cancern, de dagar jag får se att ngn njuter bara av att jag ex fluffat kudden el satt deras telefon på laddning. 
 
Att tt jobba med människor är det mest givande jag kan tänka mig. Jag är övertygad om att även min studerande kommer att upptäcka detta.
 
Inatt har jag min pappa på AVA. Han är hjärtsjuk. Tack o lov var d ingen infarkt denna gång heller. Höll på att bli av m honom pga det för nga år sedan. Tyvärr väntar jag bara på att detta ska hända igen o varje gång jag hör att han åkt in så stiger tårarna i ögonen o hjäratt springer iväg.
Den här gången blir det tack o lov levandes som han lämnar sjukan! Det får bli den punkt för vad jag är tacksam för idag.
 
kram alla därute. Om ngn läser... Var rädda om er!!!
 



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

scrappamighel.blogg.se

Scrapbooking, fotoalbum och gratulationskort och kanske lite mer.

RSS 2.0